Så det är en sann historia?
– Nej, jag har använt material från flera händelser: ett par mord som fick stor uppmärksamhet i media och en pojke som slog ihjäl sina båda föräldrar i min närhet för länge sedan. Av detta och några fall till har jag gjort en hybrid. Jag har så mycket material i mitt huvud!

Men problematiken är allmängiltig?
– Ja, jag hade två utgångspunkter när jag skrev. Det ena är barnen som kommer i kläm när föräldrarna begår brott. Det är ett nästan olösbart problem. I romanen tar Davids son Kasper kontakt med sin pappa i fängelset, trots att hans systrar inte vill det. Men sonen har en annan resning, han vill förlåta. Det är en roman om förlåtelse.

Berätta om huvudpersonen David!
– Han är begåvad, men socialt väldigt begränsad, eftersom han träffade sin fru när de var så unga. Han hade nästan inga andra kontakter än familjen. När romanen börjar är han instängd både i sitt språk och i fängelset, men han utvecklas mycket när han börjar läsa. Man kan säga att det är en roman om språket också, om språkets instängdhet och frihet.

Frihet, hurdå?
– Man kan få en paradoxal frihet i sinnet när man sitter instängd. David har en fjärilsbuske på golvet i sin cell, en bild för hans längtan efter sitt tidigare liv. Han minns färgerna, fjärilarna och dofterna – det är hans sätt att hålla sig levande. Minnena blir som en buljongtärning, ett koncentrat av liv.

Det är många vackra bilder i ditt språk, både när du talar och när du skriver. Hur började det?
– När jag gick i gymnasiet sa min klasskamrat: Du ska läsa Bröllopsbesvär av Stig Dagerman. Den boken öppnade en ny värld för mig och fick mig att börja skriva. Jag var 20 år, kämpade med språket och slet för att lära mig behärska hantverket.
– Jag har fortsatt att arbeta med språket. När min bok Kärlekens innersta rum kom ut 1996 skickade jag den till Olof Lagercrantz. Titta här vad han skrev till mig den 25 september det året: ”Du har, vad ingen annan i Sverige nu äger, förmågan att tända språket och få debatten att flamma.”

//